|
Varje år blir jag förbluffad över stämningen i december och hur människor i en säker omgivning reagerar på den. För dem är det bara ännu en jul, början på ett nytt år och en ny omgång lyckönskningar. Ganska vanligt, eller hur? Ja för dig, och för mig, är detta helt normalt. Just nu är mina tankar dock hos dem som befinner sig i en helt annan situation. Människor som behöver lyckönskningarna mest, människor som inte kan känna sig säkra i bekvämlighet och glädje. Du tänker kanske på svält i Afrika, tsunamidrabbade eller oroliga länder i inbördeskrig? Det gör inte jag. |
|||
| Jag tänker på de stackars små själar som lever i samma stad som jag. Jag vet inte vilka de är, men jag vet att de finns där ute. Jag vet att under denna helgperiod kommer några småflickor bli besvikna igen. Inte för att de saknar julklappar, men för att deras önskan om att bli räddade inte uppfyllts. Denna ”klubb”, olyckligt nog, fortsätter att växa… Jag tänker på de ömtåliga små själar, som efter helgerna, återigen blir offer för sina förövares lustar – som översätter sina maktbegär i missriktade sexuella aktiviteter. Kanske kommer de lämnas ifred under helgerna, kanske inte. |
|||
Jag tänker på barnen till alkoholister och narkomaner som sköter ”omsorgstjänsterna” i familjen. De tysta krafterna bakom den tuffa masken eller ett utmanande smil. Ingen kan utläsa de brådmogna insikter de har, ur deras småbarnsansikten. Jag tänker på misslyckad vuxenkommunikation, som (för vissa barn) innehåller löftet om ett kok stryk, frakturerna, blåmärkena, ett brustet hjärta med en flod av tårar. |
|||
|
Varje år förstår jag att dessa barn finns runtomkring mig, ganska nära. Ett år, på annandag jul, fick jag hjälpa ett barn som utsatts för våldtäkt. En förskräckande upplevelse, som inte försvinner vid foten av granen, med en julklapp eller ett kort. För en tid fördöms denna händelse och folk pratar om det som en skamfläck. För en ganska kort tid, tills känslorna kommer för nära för att det skall vara bekvämt. Sen då? Vad händer sen? Sen blir folk tysta igen. Som om det bara försvinner då? Det du inte vet kan inte skada dig? Jag vet inte. Jag har inte en aning. |
|||
| De måste kämpa sig ur sin misär, helt på egen hand. | |||
| De måste också utveckla sig själva, till att kunna bli föredömen, mestadels på egen hand. | |||
| De kommer också för det mesta känna sig ensamma även när de har andra människor omkring sig. | |||
| Varje år ser jag fram mot Coca-Cola reklamen på TV. | |||
|
|
|||
|
Medans jag ser den känner jag mig jämlik resten av världens befolkning. Vi tittar allihop tillsammans, och vi vet allihop att Jultomten, på lastbilens baksida, kommer ge oss sin unika Jultomtsblinkning… Varje år undrar jag om vårt kollektiva medvetande kan vara så kraftfullt att vi faktiskt kan ändra något. Tänk om alla, på julafton, från 23:55 till midnatt sänder en positiv tanke till alla dessa små okända offer. |
|||
|
Tänk om vi alla kan sända dessa tankar, i tysthet, ut i universum? Kanske skulle en ny ”våg” färdas över jorden, eftersom din tidszon är en annan än min? |
|||
|
Eller kommer jag träffa på så många andra på min okända stig att en ny sorts fyrverkerier skulle uppkomma? Som gnistrande ljus som en magnifik kontrast mot en allt ljusare himmel. Vad skulle hända om vi skulle upprepa detta på nyårsafton? Synkroniserat med klockan på TV, på torgen, på discona, barerna, hotellen, järnvägsstationerna… Tillsammans med alla som glömde på julafton. |
|||
| Det kanske blir den största gåvan vi kan ge världen, en gåva som inte kommer kosta mer än några få tårar … våra! |
|||
| © Mary-Rose Kolkman & Anonymous Lady | |||
| Text in PDF | |||
| Our special thanks to Rita Schwarcz for organising this contact. | |||
Gnistrande ljus som en magnifik kontrast mot en mörk himmel…
Skulle dina tankar möta mina? Skulle de adderas, tillsammans med alla andras tankar? Kan våra tankar bilda något slags styrande energivåg? En mjuk kram för ett barn, att ge det precis tillräckligt för att överleva?
